Present till Stina Rahm (som för övrigt gör vansinnigt fina egna teckningar, klicka på länken!)

Stina gillar hjortar och Pixar, hon skjuter pilbåge, hon målar tjocka hajar och hon har alltid, ALLTID, den där mössan på sig. 

(Exakt hur det blev en Sgt Pepper-uniform vet jag inte riktigt. Tror det var Tabbit som ville ha mer guld i bilden) 

Att de där jäkla pandorna har överlevt av sig själv så här långt är egentligen helt otroligt. De verkar ju inte jobba så hårt själva på att finnas kvar. Vet ni att när de föder upp pandor och ger dem alla de bästa förutsättningar som det bara går att göra för att sen släppa ut dem till deras frihet i det vilda så väljer ändå en del pandor att helt enkelt stanna kvar i sina burar, i fångenskapen. För att buren är tryggare än det okända livet där ute. Och då låter man dem stanna, det går inte att tvinga pandor som inte vill gå ut i friheten.

Titeln “So give me your hand and let’s jump out the window” är från låten Australia med The Shins. Den handlar om (för mig, den är ganska svårtolkad) att inte fastna i ett meningslöst bekvämt liv utan att våga ta sig ut och “gaze into night skies”. Att det är ganska bråttom, och att ingen annan kan ta steget åt dig. Man kan inte sitta och önska att de fejkade stjärnorna är på riktigt, man måste ut och titta upp i himlen. Våga.

Den här är också en första kanin till min kompis Aydin. Jag har sagt att jag ska ge honom en kanin i månaden hela året. För att han är bra och för att jag vill rita kaniner. Och som en slags utmaning. I den här bilden ville jag öva mig på ljus och färgnyanser i akvarell, men jag måste erkänna att jag gjorde nog det mesta i photoshop ändå till slut... Just den här kaninen är väldigt ledsen och har gett upp hoppet (om pandan) men nästa kanin är mycket gladare. Lovar.