Linnsi: Du ska rita älvor! De ska ha glitter!
Jag: Okej. Och randiga strumpor va?
Linnsi: Och de ska vara så här stora (måttar lite större än pappret, jag gör lagom älv-storlek)
Linnsi: Och sen ska du klippa ut dem!
Jag: Vi kan klippa ut vingar och sätta fast dem när vi målat dem!
Linnsi: Jaaa! (Galet entusiastiskt)
Jag: De har väl mustascher också va?
Linnsi: Ja det blir fint. Guldmustascher. Och glittervingar.
(Jag är jättenöjd och ser fram emot att fylla trädgården och halva skogsbrynet med glittriga mustaschälvor. Sådär som man själv ville göra när man var liten)
Linnsi: Neeeeeej! De kan inte sitta i gräset, de är för fina för det! De får ligga här i korgen och vila sig.
(Enorm besvikelse från mitt håll)

Semestern är här, alla tar ledigt! Stitch har redan rymt. Han tog trehjulingen och drog för flera dar sen, nu vet vi inte var han är. Vi lär väl se vad han gör på nyheterna helt enkelt. 

Vi andra på ateljén tänker vara lediga men kreativa. Komma tillbaka efter semestern med en massa ny energi och sånt. Ladda batterierna. Bli solbrända. Göra sommarkryss.
Vi ses!

Har spenderat eftermiddagen uppflugen på en sopkorg med skissbok och färglåda obekvämt balanserade i knät. Men det blev några hus och några skuggor målade i alla fall!

Är väldigt spännande att se hur folk tappar all känsla för personlig space och vad som kan anses vara normalt och rimligt intresse för okända människors aktiviteter när man sitter och målar (Det är jag som är den okända människan alltså, i just det här fallet). Kan vara för att det är turiststråk just här, kan också vara så att folk tror att bara för att man målar så är man på något sätt en offentlig person? Om jag satt och spelade ett spel på min mobiltelefon så skulle ju ingen komma fram och stirra så här?